Jag funderar lite hur det skulle vara om Jesus bodde hos mig.. I min lägenhet alltså.

När jag vaknar på morgonen och egentligen mest bara vill somna om så har han redan varit vaken länge och sitter nu där i soffan och bara väntar på att jag ska berätta om dagen vi har framför oss. Om hur det känns spännande med studierna som just börjat, hur gött det är att få ha en klass man kan samtala med, hänga med och be med. Han sitter där och längtar efter att få höra mig berätta om allt jag funderar på, allt jag oroar mig över och allt jag brottas med.

Men det märker inte jag. Jag är för det första trött och har inte riktigt accepterat tanken att det är dags att gå upp ännu. När jag slutligen inser att jag inte kan fly från verkligheten längre har jag fullt upp med att fixa frukost, fräscha upp mig, packa skolväskan och fixa med allt som sja göras inför dagen.

När jag är färdig ser jag att jag har ungefär en kvart kvar innan jag behöver gå iväg till skolan.

Jag sätter mig i soffan och börjar kolla facebook på min mobil. Jesus sitter fortfarande kvar och längtar fortfarande precis lika mycket på att få prata med mig men, eftersom det inte verkar som att jag är särskilt intresserad, pressar han sig inte på.

Kvarten går och jag känner mig lite dum efter att ha spenderat tiden vid facebook, instagram och kanske 9gag. Jag vet ju att jag sa till Jesus att jag tänkte att vi kunde ta en stund tillsammans på morgonen innan dagen sätter igång. Men nu, när det var dags, kändes det liksom konstigt. Vad skulle jag säga? Jesus vet väl ändå redan allt så då känns det nästan fånigt att berätta om det.. Och dessutom framstår jag säkert som jobbig när jag berättar om alla mina små problem.. Han har säkert fullt upp med alla svältande människor i Afrika, så då är det kanske lika bra att jag låter honom fixa med det ostört.

Ute i hallen tar jag på mig mina skor och tjocktröjan och hänger på mig ryggsäcken.

Jag försöker blidka mitt samvete och tänker att om jag lyssnar på lovsång på väg till skolan så har jag ju i alla fall gjort någonting. Men när jag ska sätta hörlurarna på skallen märker jag att de har gått sönder.

"Jahopp..." tänker jag, "det blev visst inget med det idag..."

 

 

På vägen till skolan går jag med händerna i byxfickorna och försöker att undvika kontakt med de människor jag möter. Morgonen blev inte riktigt som jag tänkt att den skulle bli och jag är på rätt så dåligt humör.

Efter ungefär en halvtimme kommer jag fram till skolan.

Under morgonandakten är det någon som pratar om Guds nåd och det sjungs ett par lovsånger.

Jag knäpper mina händer, sluter ögonen, sänker huvudet och ber en bön till Jesus att han ska vara med mig under dagen, men tänker så mycket på morgonen som gick snett att jag helt missar då Han själv viskar stilla att "Äntligen! Här är jag!".

 

Dagen går och det börjar bli kväll.

I kyrkan ska det vara vittnesbördskväll. En efter en berättar om hur Gud har varit med och gjort saker i deras liv och där jag sitter på min stol börjar jag tycka att det känns konstigt.

En frustration växer i mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns inte rätt.

På något sätt kan jag inte riktigt identifiera mig med det som de berättar om Gud och efter ett tag märker jag att jag börjar tänka att Gud kanske inte är med mig alls.

Det känns tungt och jag går där ifrån, upp till min lägenhet, med en klump i magen.

Varför känner de av Gud så tydligt i deras liv men inte jag? Varför har det inte större effekt i min vardag? Jag menar, jag studerar ju till och med teologi. Jag tycker ju ändå att jag har fattat vad det här med Jesus är. Varför känns det då som att jag har missat poängen? Varför känns det som att "Jesus funkar" för alla andra men inte för mig? Varför känns Gud så långt borta?

 

När jag låser upp dörren och går in märker jag inte att Han sitter där i soffan igen och väntar på mig.

Jag är alldeles fylld av mina tankar och min frustration och istället för att sätta mig där så sätter jag mig vid datorn.

Som vanligt går jag in på facebook och scrollar lite.

Det är lite för tyst så jag startar spotify. Jag sätter igång min "You are Good!!" playlist med lite blandad skön kristen musik och tänker att kanske kan det göra att det känns lite bättre.

Ur högtalarna hör jag orden:

"Jag har det ganska svårt just nu. Svårt att fokusera på det som ligger framför mig. Vardagen är grå och jag har svårt att se. En gång kände jag Dig, då var du mitt allt. Tiden gick och allting bara försvann. Måste hitta tillbaks till Dig, för du är nånstans. Jag vet att du ser mig, jag känner hur du andas på mig. Jag vill att det ska bli som förrut. Herre hör min bön!"

 

Låten fortsätter och en konstig känsla börjar formas i mitt hjärta.

Jag vänder mig sakta runt och med tårar i ögonen märker jag nu, för första gången, att Jesus sitter där i soffan med öppna armar och kärleksfull blick.

Jag försöker komma på vad jag ska säga men orden kommer inte fram. Det känns som att ingenting jag skulle kunna säga kan beskriva den känslan jag känner just nu.

Jesus ler mot mig och säger: "Här är jag!"

 

Plötsligt förstår jag. Han har ju varit där hela tiden.

Hela dagen har jag gått och kännt mig dum för att jag slösade bort den där kvarten på morgonen. Det kändes som att jag svek ett förtroende och skamen gjorde att jag missade det faktum att det från början handlade om att den Gud som skapat mig och hela världen, som jag och alla andra vänt sig bort ifrån och som fick offra sin egen Son för att vi skulle kunna komma tillbaka till honom vill höra mig tala.

Det handlar inte om något jag måste göra "för att Gud ska bli nöjd". Han finns där, alltid vid min sida, och längtar efter att få vara med i mitt liv om jag bjuder in honom.

Där hade jag tjurat över att Gud inte verkade bry sig om mig, när det i själva värket var jag som inte brytt mig om honom.

 

 

I vårt moderna samhälle är det jätte lätt att man skyndar på, man har så mycket man ska hinna med, så mycket som behöver göras, att man inte riktigt hinner stanna upp och låta Gud vara med.

Han har själv sagt att han ska vara med oss alla dagar till tidens slut, men missar vi att låta honom vara det?

Det handlar inte om att veta precis hur man ska göra. Det finns inga sätt som är rätt eller fel. Jesus längtar i första hand inte efter mina perfekta formuleringar, mina snygga bönelistor, min noga genomtänkta lovsångs platlist, mina grymma bibelkunskaper eller mina smarta teologi kluringar.

Han längtar efter att få vara en del av mitt liv. Han vill veta vad jag står i just precis nu, vad jag tänker på, vad jag ser fram emot och vad jag tycker är jobbigt.

Det är när Gud får bli mer än en skäggig gubbe på ett moln någon stans långt borta som det börjar hända grejer. När Han får bli min nära vän.