Hej!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något sist och eftersom jag verkligen inte har något annat vettigt alls för mig nu så tänkte jag att då är det väl lika bäst att skriva ett litet inlägg!

Som jag skrev sist har jag för ungefär en månad sedan nu börjat på Lärjungaskolan på Götabro. Det känns asbra och klassen är verkligen SUPER!

Vi får lära oss massor och får verkligen en bra chans att jobba med oss själva och bli starkare och säkrare som personer vilket ofta är en läskig process men ruskigt bra!

Jag tänkte skriva lite om en grej jag hörde på en predikan för jätte länge sen men som verkligen fastnade och jag tycker det är så klockrent!

Det är detta:

En brinnande kristen som följer Jesus bör vara som en brandman!

Om detta låter helt galet för dig så är jag inte förvånad. Men här kommer förklaringen till detta spännande påstående!

Jag tror att många har fått en bild av oss kristna som någon sorts super heliga människor som går omkring och är ”uppe i det blå” 24/7 och helt enkelt inte fungerar som ”vanliga människor”.

Hur många gånger har man inte fått höra frågan: ”Ja men hur kristen är du?”

När man svarar ”Hur menar du?” får man ofta då även höra saker som: ”Ja men är du sådär jätte religiös typ?”

Här skulle jag än en gång vilja fråga ”Hur menar du?”

Jag är nog vad många skulle kalla för ”jätte kristen”. Jag går till kyrkan så ofta jag har möjlighet och gör verkligen mitt bästa för att försöka följa Jesus och bli mer lik Honom. Jag ber, jag svär inte, jag varken röker eller dricker och så vidare...

Vill man följa Jesus så får det vissa följder. Då kan man inte längre leva precis hur som helst. Då måste man helt plötsligt tänka på vad man säger, vad man gör och vad man fyller sitt liv med. Det är en kamp och en resa som tar lång tid och jag har fortfarande LÅÅÅÅNGT kvar innan jag är ens i närheten av Jesus. Men jag strävar ständigt för att nå lite närmre.

Det jag vill försöka berätta för dig idag är att mitt i dett sökande och karaktärs byggande är vi kristna, precis som alla andra, helt vanliga människor.

Vi gör fel, vi säger och gör dumma saker, vi faller, vi sårar människor, vi gråter, vi blir sjuka osv...

Jag tror det finns en bild av kristna som människor som ständigt går runt och ”är andliga”. Inte minst bland de kristna själva. Jag kan många gånger känna som en press att man måste försöka vara lika andlig som sina kristna vänner. De som ber varje dag, kan Bibeln utantill, aldrig missar en gudstjänst och skänker massor med pengar till barnen i Afrika.

Men det är inte alls det det handlar om!

Att vara en Jesu efterföljare handlar inte om gärningar.

Det står till och med i bibeln att det är av NÅD vi är frälsta och inte för våra gärningars skull. Det är så för att ingen ska kunna berömma sig. Det är endast Gud som är värd den äran.

Att vara en Jesu efterföljare handlar inte om att gå runt och tänka att man är någon sorts helgon som är alldeles uppfylld av Anden vart han än går.

Man får känna sig tom och hjälplös också! Gud är med dig oavsett hur det känns!

Nu till varför man ska vara som en brandman!

Jag vet inte om hur mycket koll du har på brandmän.

Kort och gott finns det två olika sorters brandmän. Heltidsbrandmän och deltidsbrandmän.

Vi struntar i heltidarna nu och fokuserar på deltidarne.

De har alltid en liten dosa med sig som kallas för ”sökare”. Den gör för det mesta ingenting. Den bara sitter där och väntar på att få fylla sin uppgift.

Sökarens enda uppgift är att berätta för brandmannen när det är larm. När detta sker så vet brandmannen precis vad som gäller. Han blir fokuserad, skärpt och tvekar inte en sekund.

När en brandman har fått larm kan han gå rakt in i ett brinnande hus för att utföra sin uppgift, att rädda liv. När en brandman har fått larm släpper han allt han håller på med och skrider till handling.

Som kristna och Jesu lärjungar har vi också fått en ”sökare”, fast av lite annat slag.

Bibeln kallar den för ”hjälpare”.

Det jag pratar om är den Helige Ande.

Vi behöver inte gå omkring och vara super andliga hela tiden.

Vi behöver inte hålla upp bibeln framför ögonen ständigt och jämt.

Vi måste inte gå med knäppta händer och nedböjt huvud bara för att hinna med att be så mycket som möjligt.

Att vara en brinnande kristen handlar om att vara beredd på att ”sökaren” ska börja pipa.

När Gud kallar, det är då det är dags att vara andlig.

Det är då det är dags att börja be, det är då det är dags att plocka fram bibeln och dra på dig Guds rustning.