Är du, som jag, en av dem som ständigt får kämpa med sitt dåliga samvete över att man aldrig lyckas hitta tid att hänga med Gud?

 

Jag har ofta fått höra om hur viktigt det är att ta tid med Gud, och jag tror verkligen att det är en sanning! Om vi vill ha en relation med Gud så måste vi ju spendera tid med honom (precis som vilken relation som helst fungerar).

När jag först började fundera kring detta så landade jag i någonting som jag i efterhand har insett var väldigt flummigt och som egentligen inte byggde någon relation alls.

 

Jag tänkte att, om Gud vill ha en relation med mig så vill han ju umgås och hänga med mig i vardagen. För mig blev detta ett argument till att "slippa undan" den där tråkiga, sega stunden där man får sätta sig ner med sin bibel, strunta i att det vore sjukt kul med Xbox just då och "ta tid med Gud".

Det där att "ta tid med Gud" blev ett jobbigt uttryck som genast fick mig att rygga tillbaka av någon anledning.

Att "ta tid med Gud" blev till en plikt mer än något jag faktiskt ville göra och det resulterade i att jag inte gjorde det helt enkelt.

 

Men så småningom insåg jag någonting viktigt!

Det som fick mig att vakna upp var min dåvarande flickväns mammas argument till varför jag borde börja dricka kaffe.

Jag har under väldigt lång tid varit en motståndare till kaffedrickande och varit fullt övertygad om att det inte är någonting för mig. Jag tyckte inte det smakade gott och såg ingen som helst anledning till varför jag skulle behöva det.

Men så sa hon en grej som fick mig att börja tänka i nya banor.

Det var nämligen så att både hon och min dåvarande flickvän tyckte otroligt mycket om kaffe och deras kaffe stunder blev så mycket mer än att bara sätta sig ner och dricka en kopp.

Det blev riktig kvalitétstid!

 

Kvalitétstid i en sån relation är någonting jag verkligen uppskattar. Det spelar inte speciellt stor roll vad man gör egentligen men att sitta ner och bara fokuserat spendera tid med varandra betyder jätte mycket för mig.

Och då blev ju detta självklart någonting som jag ville dra nytta av.

Att sitta ner och dricka kaffe med henne blev till något jag gjorde, inte för att jag själv tyckte att kaffe var det bästa i världen, men för att hon gjorde det och för att hon uppskattade de kaffe stunderna. Det blev ett tillfälle att sitta ner och prata och på så sätt komma varandra närmre.

 

När jag satt och funderade kring det här med "en personlig relation med Gud" ploppade det upp i huvudet på mig och jag upptäckte en viktig dimension i relationen med Gud.

Precis som man kan umgås och ha en relation med en person utan att egentligen göra samma saker, så kan man "umgås med Gud" samtidigt som man diskar, spelar tv-spel, kollar på film etc...

Men det blir aldrig någon djup relation utan den där "kvalitétstiden" där man sitter ner och inte gör någonting annat än att spendera tid åt varandra.

 

Jag vill ha en djup och nära relation med Jesus och sedan "kaffe insikten" har det här med bön och bibelläsning fått ett helt nytt ljus.

Nu kan jag känna ett sug och en längtan efter att ta den tiden med Gud, inte för att jag själv alltid tycker det är superspännande att läsa bibeln och be, utan för att jag vet att Gud älskar när jag gör det och för att jag vill att vår relation ska bli djupare och närmre.

 

 

Men det är ju tyvär så att detta inte alltid är lätt. "Kvalitétstiden" är något som sällan kommer gratis och av sig självt. Det gäller att hitta tillfällen och dra nytta av dem.

För min dåvarande flickvän var det alltid kaffestund klockan 10 varje förmiddag. Det var en tradition och punkt som var lätt att följa och då blev det alltid ett tillfälle varje dag.

Men i min relation med Gud har det inte fungerat riktigt lika lätt. Som mitt liv ser ut nu så är ingen dag den andra lik och det är svårt att sätta upp specifika tidpunkter för saker och ting.

 

Jag insåg dock en kväll, när jag satt och scrollade på facebook i brist på annat att göra, hur mycket "skräptid" jag har om dagarna. Oftast inträffar dessa tillfällen på kvällen strax innan sovdags.

Man har uträttat allt man ska göra under dagen och det finns liksom ingenting mer kvar att göra. Då hamnar jag lätt på facebook där jag gör absolut ingenting eller på youtube där jag kollar på knäppa videos.

Ett otroligt slöseri med tid om du frågar mig!

 

Därför tänkte jag att den här skräptiden, som jag har varje dag, är jätte bra tillfällen att ta lite kvalitétstid med Gud istället. Jag vill ge min skräptid till Gud. Det är just nu min "kaffestund".

 

Vad är din "kaffestund"?

 

 

Hej!

 

Klockan är nu sent på söndag kväll och det börjar närma sig sovdags.

Jag sitter och lyssnar på lite skön, soft musik och funderar över veckan som har gått.

I tisdags förmiddag satte jag mig i en bil och åkte söderut mot Hjälmargården och Vinterchili 2013.

För er som inte vet vad det är så kan jag berätta att det är ett ungdomsläger för de som går i 7an till 9an.

 

Jag var redan innan avfärd riktigt taggad på en kul vecka och såg mycket fram emot det.

Min främsta uppgift under veckan var att spela trummor i lovsångsteamet, vilket i sig är sjukt roligt så bara det gav en anledning att ha stor förväntan på vad som skulle komma.

Men jag hade aldrig kunnat ana vad jag skulle få vara med om!

Tidigare ikväll var jag på ICA och jag hade en sån konstig känsla. Jag var helt tagen och gick där, alldeles förundrad över det som skett. Jag har sett Guds awesomeness in action och det var helt fantastiskt!

På Chili samlades ett stort antal ungdomar från "mellansverige" på hjälmargården för att delta i ett sportlovsläger.

Det var en vecka full med grymma lekar och tävlingar, härlig gemenskap, god mat men framför allt MASSOR AV GUD!

Att skriva om hela veckan skulle bli så fasligt långt så jag begränsar mig till att berätta om lägrets sista kväll.

 

Under hela dagen gick jag och bar på en känsla av förväntan och spänning. Det liksom kändes redan när jag steg upp på morgonen att detta skulle bli grymt.

När det var dags att samlas för att be inför kvällens andakt började det bubbla upp och känslan av att det snart var dags var ett tydligt faktum.

Efter avslutad bön för kvällen samlades vi allihop, ledare och tonåringar, för att påbörja kvällens andakt.

Mötesledaren hade en kort inledning och sedan tog vi i lovsångsteamet plats för att köra igång vårt första pass och vi hann knappt börja spela första låten (Nothing is impossible) förrän ett hav av tonårshänder som var sträckta uppåt mot Gud sträckte ut sig i lokalen. Vi fortsatte med två låtar till i upptempo och stämningen var riktigt härlig. Det märktes att det var sista kvällen, alla var på bra humör och laddade för party.

Det sista ackordet klingade ut på den tredje låten och kvällens första pass var avslutat.

 

Sara, med sin skadade hand lindad i bandage, klev upp på scenen för att dela några ord om hur man kan göra för att inte förlora sin tro när man kommit hem från lägret. Det var mycket inspirerande och talande och landade någon stans i att vi inte ska glömma bort att vi aldrig är ensama. Den Gud som vi får möta på dessa fantastiska läger är med oss och är precis lika verklig på måndag morgon när vi kommit hem. Och detta är verkligen helt fantastiskt!!

 

Så småningom var det dags för nästa pass och det var nu det verkligen började hända grejer!

Ska man använda ett snyggt "kristet uttryck" kan man beskriva det som att Guds härlighet föll över hela samlingen. Det blev en sån känsla i musiken.

Jag kan inte riktigt förklara helt men det bara flöt på och allt bara blev asbra!

 

Som trummis sitter man allt som oftast längst bak på scenen, och så även denna gång!

Jag hade tidigare under veckan inte brytt mig så mycket om att titta på de som stod ute i lokalen eftersom bassisten och gitarristen oftast stog ivägen och skymde sikten. Men nu lyckades jag få en liten skymt mellan dem och det jag såg tog tag i mig ordentligt.

 

Tonåringar som, precis som många tonåringar är, tidigare varit kaxiga och tuffa stod nu med lyfta händer och, sjungandes för full hals, bara lyste av kärlek. Alla, från den lilla blyga tjejen till den stora tuffa coola killen, stod och tillbad Herren.

Efter ett par låtar kom en av dessa killar upp på scenen och berättade om hur han hade blivit hel från smärta i en tå och i sin rygg och efter det bara fortsatte de att komma.

13-15 åringar klev en efter en upp och berättade om vad de fått varit med om, en ställde sig upp och talade ett kunskapens ord om att vi inte ska döma oss själva och många vittnade om att de blivit fria från smärta och sjukdomar.

 

Man får tro precis vad man vill om människor som berättar sånt här, och jag tror helt klart att det finns de fall där folk bluffar för att få uppmärksamhet, tjäna pengar eller andra anledningar...

Men något som också är otroligt sant är att det inte går att fejka Guds närvaro. Och detta var sannerligen inte fejk!

Kvällen fortsatte och härligheten bara fortsatte.

 

Mot slutet av samlingen ställde sig Sara på scenen igen.

Hon sa att hon ville berätta något som hänt och så tog hon av sig sitt bandage.

Hennes hand var helt hel och fri från skada!

Vi hade bett för den varje dag och nu var den hel, bara så där!

Du får tro precis vad du vill, men jag är rätt säker på att sånt inte kan hända av sig självt bara så där på en gång.

 

 

 

 

 

Att ha kunskap om Guds hemligheter, att kunna det som står i bibeln, att ha smarta teorier och att vara duktig på teologi är verkligen bra på sitt sätt och det är något jag strävar efter!

Men ingenting går upp mot att få se Gud verka på riktigt!

 

Jag har, sedan den dag jag först började lära känna Jesus, aldrig tvivlat på Hans existens.

Men nu är det på en helt ny nivå!

 

Jag tror på en Gud som helar den sjuke och sätter den fångne fri. Jag har sett det med egna ögon!