Har du någonsin känt frustration över ett beslut du behöver fatta men det är inte riktigt helt klart vilket alternativ som är ”det rätta”?

Vissa situationer är inte helt glasklara.

Det kan vara frågor som exempelvis handlar om vilket jobb man ska skaffa, vilken utbildning man ska studera, vem man ska gifta sig med osv...

 

Många gånger är det ganska lätt att se vad som är rätt och vad som är fel.

Vi vet exempelvis att det är fel att döda, rätt att hjälpa våra medmänniskor osv...

Som kristen har vi ett viktigt rättesnöre i de här frågorna: Bibeln!

Bibeln ger oss massor av riktlinjer på var vi bör vara på väg. Bibeln är väldigt bra på att beskriva målet, men det är inte allt för ofta som talar om vägen dit rent konkret.

 

Vi (åtminstone jag) har en tendens till att ofta be Gud att visa mig vägen dit han vill att jag ska gå. Jag vill att han ska ge mig lösningen på problemen jag står i, svaret på funderingarna jag grubblar över och tydliga direktiv på vad just jag ska göra just nu. Och för det mesta slutar det med att jag står kvar där, frustrerad över att Gud inte svarar på min bön. Det känns som att antingen är Gud trög så han inte fattar mitt problem riktigt eller så vill han helt enkelt inte lyssna.

Men Bibeln talar ju om någonting annat...

Bibeln talar om en Gud som för det första är allsmäktig, så då kan han inte vara oförmögen att hantera mina problem, och för det andra älskar han mig och vill ingenting annat än att lyssna på det jag har att säga.

Hur kommer det sig då att det så ofta känns som att Gud är någon helt annan stans och att jag pratar ut i tomma intet?

 

Jag såg här om dan en predikan av en pastor som heter Steven Furtick där han talade om just detta.

Han började med att läsa från Psaltaren 23 där det står:

 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.”

 

Jag vill att vi stannar vid den första meningen, ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.”

Om Gud vill att jag ska tänka på honom som en herde så måste det ju innebära att jag får se mig själv som ett får.

Och vad vet vi om får? JO! Att de inte är speciellt smarta!

De behöver sin herde för att kunna klara sig.

Det finns något väldigt lärorikt att finna här!

 

Ett får ber inte sin herde om en vägbeskrivning, ett får följer sin herde.

 

Det är kanske inte så jätte konstigt att Gud inte alltid ger oss det svar vi vill ha när vi ber.

Gud vill att vi ska lära känna HONOM eftersom det är HAN som är vår herde.

Gud vill att vi ska följa honom eftersom han kan vägen.

 

Man skulle kunna tänka här att det låter som att vi inte ska göra någonting alls då utan bara typ be och lyssna på lovsång ständigt utan att ta några egna initiativ. Men så är det inte riktigt.

Se det ungefär som att du är ute på en resa med ett gäng vänner.

Ni är kommer att åka i två bilar och du ska köra den ena.

Men du kan inte vägen dit ni ska så du får köra bakom den andra bilen som kan vägen.

Samtidigt som bilen framför dig är den som gör det stora arbetet med att navigera dit ni ska så är ju inte du helt passiv.

Du måste hålla koll på var den andra bilen är på väg så att du inte tappar bort den.

Om du skulle hamna för långt bakom och inte längre kunna se bilen framför är risken stor att du kör vilse eftersom du inte kan vägen.

Och om det skulle komma in en bil mellan er så ser du ju såklart till att köra om den bilen så att du har sikten fri till bilen du följer.

 

Jag tror att Gud vill att vi ska se honom på lite samma sätt. Vi ska inte stanna längs vägen och och fråga efter vägbeskrivningar, vi kommer ändå aldrig hitta fram eftersom vi inte känner vägen framför oss.

Nej Gud uppmanar oss att följa honom så att han kan visa oss vägen dit vi ska.

 

Ibland tror jag att Gud låter bli att ge oss de svar vi söker för att vi ska bli beroende av honom.

Tänk dig att du och Gud befinner dig i ett bäcksvart rum.

Vi låtsas att du är sjukt mörkrädd och det enda du vill är att ta dig ut ur rummet.

Du ber förtvivlat Gud att göra som han gjorde i begynnelsen och fixa fram lite ljus så du kan ta dig ut. Men Gud vet att om han gör det du vill så kommer du att springa så fort du bara kan ut ur rummet och lämna Gud kvar. Istället ber han dig att ta honom i handen och följa med honom till dörren.

Du vet inte säkert var ni är på väg utan kan bara lita på att Gud vet och att han kommer leda dig rätt.

 

En viktig grej som jag tror att vi missar många gånger är att vi ber Gud att visa oss vägen till nästa mål innan vi har funnit vägen till det första målet.

Exempelvis kan vi be Gud att leda oss till ”den rätte” som vi kan leva med resten av livet.

Och vi kan söka så mycket efter detta att vi kanske missar att Gud säger att ”Jag skulle gärna visa dig ”den rätta” men först skulle jag vilja göra dig till den rätta också så att du inte sabbar chansen när den kommer!”

 

I Matteusevangeliet 6:33 står det:

”Nej sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.”

 

Kan det vara så att allting löser sig om vi ser till att söka Gud först och främst?

Kan det vara så att vi kommer få svar på våra frågor om vi bara ser till att hålla oss nära Gud?

I samma kapitel står det om hur Gud förser liljorna och fåglarna med vad de behöver och om hur han då ska förse oss, som är hans mest älskade skapade, med det även vi behöver.

 

Jag tror att vi skulle behöva fokusera mindre på att Gud HAR svaret och istället börja söka Gud som ÄR svaret.

Det finns stunder längst vägen som kan bli läskiga och ibland kanske vi till och med tycker det känns som att vi är på väg rätt ut i ingenstans.

Men Gud vet var vi ska. Håller vi oss bara nära honom så kommer vi fram till slut.

Det har han lovat!

 

 

Jag tänkte prata lite om mitt favoritlag Brynäs IF.
Redan som ung insåg jag snabbt vilket det bästa laget är. Brynäs såklart!
Somliga försökte säga till mig att det är Djurgården, AIK eller till och med Leksand som gäller.
Men det funkade inte riktigt. Brynäs är ju det lag som faktiskt är BÄST och det kan man helt enkelt inte ändra på.

En predikan ska ju förhoppningsvis förmedla något från Gud. Så vad har Brynäs med den saken att göra då? Jo det ska jag förklara för er.
Min relation till laget Brynäs fungerar ganska bra för att förklara hur jag tror det fungerar att vara kristen. Precis som alla andra liknelser är den inte heltäckande men förhoppningsvis kan vi få en liten glimt och kanske lite mer förståelse för hur det här med tro fungerar egentligen.

I vår värld idag finns det mycket som skulle kunna tala för att vi inte borde leva det kristna livet. Det finns många röster som vill dra oss åt andra håll, åtminstone i mitt liv.
Det kan vara vänner som vill dra med oss ut på en massa festande, massmedia som lockar oss att spendera en massa pengar på sånt som vi egentligen inte behöver, coacher och ”förstå-sig-på-människor” som ständigt peppar oss att förverkliga oss själva i första hand och inte fundera så mycket på vad andra håller på med, skolor som undervisar att Bibeln är en sagobok och att Darwins teorier är det enda som håller.
Listan kan göras lång och troligen känner du igen dig på någon av dessa punkter.

Vad finns det så som gör att man trots allt detta kan vara kristen?

I mitt liv har det många gånger dykt upp tillfällen då jag ställts inför val att göra det ”världen” säger och det Gud säger. Det är inte alls ovanligt att det dessa gånger skulle vara lättare att göra det världen säger och många gånger skulle det, för stunden, kännas betydligt bättre.
Men hur jag än vrider och vänder på det  och hur jag än kämpar för att hålla emot så kommer det ändå alltid vara Gud som gäller i slutändan. Gud kommer alltid att vara det som är sannt och Gud kommer alltid att få sista ordet.
Varför är det så? Jo för att jag TROR på Honom och det kan ingenting ändra på. Hur illa odsen än må vara.

I Psaltaren 125:1 står det såhär:

”De som förtröstar på Herren är som Sions berg. Det rubbas inte, det står kvar för evigt.”

 

 

Om jag en dag skulle stå inför tusentals Djurgårdare, AIKare och Leksingar som har bestämt sig för att bevisa för mig att Brynäs inte är bäst så skulle det inte bli någon skillnad alls. De skulle kunna slänga ur sig vilket argument som helst om varför Brynäs inte skulle vara det bästa laget i världen men de skulle aldrig komma någon vart. Jag vet att Brynäs är bäst och så är det bara. Man kan komma med statistik, tabeller och resultat som pekar åt andra håll men de har ingen som helst relevans.
Brynäs är BÄST. PUNKT.

På precis samma sätt skulle tusentals ateister, buddhister och new-age människor kunna stå där med sina teorier, argument och vetenskapliga förklaringar utan att rubba det jag tror på ens en millimeter.
Brynäs och Jesus har alltid varit och kommer alltid vara BÄST och det kan man inte ändra på.

Uppenbarelseboken 1:8 lär oss att:

”Jag är A och O, säger Herren, han som är och som var och kommer, den Allsmäktige.”

 

 

Jag är inte speciellt insatt i hockeyligan och jag har inte speciellt bra koll på hur det går i elitserien eller vad spelarna heter eller så. Men ja älskar Brynäs och jag kallar mig utan tvekan för Brynäsare.
Det finns troligen de som skulle påstå att jag inte är någon ”riktig” brynäsare eftersom jag inte direkt engagerar mig i laget och håller koll på hur det går för dem.
Troligen finns det människor som tycker att det är absolut livsviktigt att gå på alla matcher, kunna alla fakta om alla spelare och ha stenkoll på tabellen så att man inte missar en enda sekund av vad laget håller på med. Om man inte gör detta så kan man ju knappast kalla sig för Brynäsare.
Eller?

Brynäs har alltid haft och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som inget annat lag kan fylla.

I Romarbrevet 10:9 står det att:

”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.”

 

 

Det finns stunder i mitt liv då jag inte är speciellt bra på att gå till kyrkan, när bibeln känns ungefär lika spännande som en instruktionsbok om lastbilsmotorer och bönen mest känns som tomma ramsor som rabblas ut i ingenting. Men jag älskar Jesus och jag kallar mig utan tvekan för kristen.
Troligen finns det människor som då skulle vilja påstå att jag inte är kristen ”på riktigt” eftersom jag missar söndagsgudstjänster, inte kan bibeln utantill och inte ber i timmar varje dag.
Det finns människor som kan få mig att känna krav på att engagera sig så mycket jag bara kan i kyrkans verksamhet, studera bibeln tills jag kan den utantill och se till att verkligen be ordentligt så Gud blir nöjd!
Men handlar kristen tro verkligen om detta? Måste man göra allt detta för att få kalla sig för kristen?

 

Efesierbrevet 2:8-9 talar om någonting annat!

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.”

 

 

Här och även i bibelordet innan kan vi läsa om att det INTE handlar om det vi gör utan det handlar om tro.

 

Det finns en risk när man talar om detta att man missar en viktig del.
Skulle jag stanna här så skulle jag visserligen förhoppningsvis lyckats förmedla ett budskap om att det är ganska gött att vara kristen ändå. Man behöver inte gå på de där trista gudstjänsterna, läsa den där gamla boken som knappast kan ha nån relevans i modern tid och man behöver inte sitta med knäppta händer, böjt huvud och slutna ögon och rabbla ramsor till någon gubbe på något mål någonstans långt borta.
På ett sätt är detta sant. Men det är inte alls hela sanningen!
Jag tror att man kan bli frälst och räknas som kristen utan att leva ”det kristna livet” men man missar en stor del av poängen med att vara kristen och man missar ett sjukt spännande liv!

Jesus bror Jakob skriver kapitel 2 vers 14-26 i sitt brev:

”Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar. Nu säger kanske någon: ’Du har tro.’ – Ja men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. Du tror att Gud är en, det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. Men vill du inte, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Och han kallades Guds vän. Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.”

 

 

Jag kan vara Brynäsare utan att engagera mig speciellt mycket i laget, men då får jag heller inte ta del av det som laget går igenom och jag får säkerligen inta vara med i A-laget.
Lagets spelare trånar hårt flera gånger i veckan för att kunna prestera bra på matcherna och i bästa fall ta sig ända till ett sms-guld.
Man kan vara ”medlem i klubben” utan att egentligen hänga med på vad som händer men då missar man en stor del.
Man kan till och med vara med som spelare utan att egentligen träna speciellt hårt. Men det är de som tränar, de som lägger ner tid, energi och entusiasm i laget som får vara med om segrarna.

På samma sätt kan jag ”glida med” i mitt kristna liv utan att egentligen göra speciellt mycket av det.
Jag får kalla mig kristen utan att bry mig speciellt mycket om att leva i ett kristet liv. Men jag går miste om så sjukt mycket om jag gör så.
Som kristen finns en möjlighet att sammarbeta med Han som har skapat hela världen och som då också har skapat dig och mig. Om vi är villiga att ”träna oss” som lärjungar till Jesus så kan vi få vara med i Hans A-lag och stå i fronten för det som Han vill göra med våra liv.
Om vi väljer att spendera tid på att umgås med Honom, läsa bibeln och umgås med andra kristna så öppnar sig helt nya dörrar som vi annars skulle missa om vi bara ”glider med”.

De tolv apostlarna som Jesus utsåg under sin tid på jorden levde inget lätt liv. Alla utom en fick dö för sin tro, men de var alla med i laget och nu i efterhand kan man verkligen se effekten av deras liv!
Om de hade nöjt sig med att bara glida med så tror jag att världen skulle ha sett väldigt annorlunda ut!

Det kristna livet är inte lätt, men belöningen är stor och Jesus har lovat att gå med oss precis hela vägen!

Det kan vi läsa om i missionsbefallningen som står i Matteusevangeliet 28:18-20:

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alld vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Hej!

Hej!

 

Hör på skolan har vi en kurs som heter ”Etik” där vi får diskutera etiska frågor och försöka komma fram till ungefär var vi står. Idag har vi bland annat pratat om fängelser, sex före äktenskapet, veganism, utseendefixering och ”frikyrkoidéalet”.

Under lektionen så blev jag slagen av en tanke.

 

Det var någon som sa att ”det kan ju vara ett ganska stort steg för en på samhällets botten att komma till kyrkan.” Och det fick mig att tänka! Var har vi och våra församlingar idag vårat fokus?

Vilket steg är egentligen störst och svårast att ta? Är det svårare att ta ett steg UT till de utsatta än det är för dem att kliva ”in till oss”.

 

Jag vet inte alls hur det ser ut runt om i sverige idag och om du känner att ”Jo men jag tycker ändå att vi är rätt duktiga på att kliva ut till de behövande!” så riktar jag inte det här inlägget till dig.

Jag vet heller inte riktigt om jag har någon vettig poäng med detta men det var en tanke som slog mig så jag skriver lite så får vi se var vi hamnar.

 

För min egen del så vet jag ju att det kan ta emot med tanken att hjälpa en gammal alkoholist som kanske luktar lite illa och är lite smutsig och så... Man skulle ju faktiskt hellre hjälpa honom om ”han var lite anständig”. Och när jag tänker detta så känner jag bara mer och mer hur galet det egentligen är.

Precis som Jesus sa att det är de sjuka som behöver läkare och inte de friska så är det ju de utsatta som behöver hjälp och inte de som klarar sig bra.

Har vi kommit till en punkt där vi inte går ut till människor för att vi är rädda för att smutsa ner vår fina södagskostym?

 

Vi pratade om ”frikyrkoidéalet” idag och det blev mest en diskussion om kläder, longboard och beachvolleyboll vilket kanske har sina anledningar men är långt ifrån det som är relevant och viktigt egentligen. Jag tror att det kan finnas en annan typ av ”frikyrkoidéal” som inte handlar om vad vi gör på fritiden eller vad vi har för kläder på oss.

Det jag tänker på är den ”perfekta image” som vi glada frikyrkonissar ofta tycks ha. Man ska gärna vara så glad som möjligt, positiv i alla lägen och självklart ska man alltid vara en god medmänniska och aldrig någonsin tänka på sig själv! (Detta är en grov generalisering så om du inte tycker att du stämmer in på detta så behöver du inte ta åt dig.. Eller?)

 

Även om vi som enskilda människor kan känna att ”Men jag har ju massor av fel och brister! Jag är verkligen ingen perfekt människa!” så tror jag att vi ofta kan få den bilden utåt.

Om det kommer någon ny till kyrkan så vill man ju visa sig från sin bästa sida, och jag pratar ju inte oftast om mina ”andliga bekymmer” med de som inte är kristna i min närhet.

Detta skapar ju en bild av oss kristna som någon sorts ”supermänniskor” som alltid mår bra och aldrig faller. Bilden är falsk, det vet jag, men jag tror ändå att den finns.
Jag har pratat med en del vänner till mig som inte ofta går till kyrkan och de har sagt precis det.

Att vi kristna verkar vara så starka och må så bra hela tiden och att det gör att man känner sig lite ”ovärdig” med alla sina fel och brister och alla sina problem.

 

Så därför undrar jag, vilket steg är egentligen det största och svåraste?

 

Är det så att vi behöver bli bättre på att kliva ut ur vår trygga bubbla i kyrkan och bli bättre på att visa att vi är människor precis som alla andra?

 

Jag tror att vi skulle behöva hänga av oss den ”fina söndagskostymen” och ta på oss den här världens skitiga jeans och t-shirt och börja möta människor där de är för ,let’s face it, vi är verkligen inget förmer än någon annan och Gud älskar alla andra precis lika mycket som han älskar dig och mig. Även fast din tröja kanske är snyggare än min.

 

Jag vet att det talas ofta att man inte ska leva ”som världen” och att vi inte ska leva ”av den här världen”. Med ”världen” menas ju då de kulturer, normer och former som går emot det som Bibeln berättar har med Guds Rike att göra.

Vad de sakerna är tänker jag inte gå in på nu. Det blir kanske en annan gång.

 

Men det står ju även att ”Ty så älskade Gud VÄRLDEN att han utgav sin ende son, så att alla de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv.”

 

Om Gud älskade världen så mycket att han lät Jesus dö för den så borde väl vi åtminstone försöka älska den litegrann?

 

Så jag vill ställa en fråga.

Vilket steg är det största?

 

Att kliva IN i kyrkan eller att kliva UT i världen?

 

”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som ett bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.”

Efesierbrevet 6:10-18

---

Syftet med Guds rustning?

Texten talar om att det finns en pågående kamp. Vad är det för kamp kan man fråga sig?

”Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” står det.

Eftersom det inte är av varelser av kött och blod vi kämpar så hjälper det inte heller att skydda sig enbart mot varelser av kött och blod. Vanliga skyddskläder räcker inte för att stå emot mörkrets andemakter. Det behövs någonting mer.

Därför har vi Guds rustning som är till för att skydda oss mot det vi inte kan se. Men hur fungerar den här rustningen då? Det är ju, så vitt jag förstår, inte som en vanlig rustning man klär på sig. Det måste finnas något mer! Och jag tror att texten själv vittnar om detta. Finns det en anledning att det heter just SANNINGENS bälte, RÄTTFÄRDIGHETENS pansar, VILLIGHETENS skor, FRÄLSNINGENS hjälm, TRONS sköld och ANDENS svärd, Guds Ord?

Det tror jag absolut!

---

Sanningens bälte

Någon som håller sig 100% till sanningen kan inte ifrågasättas. Det som är sant är sant, så enkelt är det. Man kan inte ifrågasätta att solen är ljus, att min bibel faller till marken om jag släpper den och så vidare. Varför? Jo för att detta är sanning. Sanningen är orubblig och ogenomtränglig.

Om vi då håller oss till sanningen borde väl även vi bli orubbliga och ogenomträngliga? Det finns ingen som kan ifrågasätta dig på något sätt alls så länge du håller dig till sanningen.

 

---

Rättfärdighetens pansar

Vad är rättfärdighet?

Nationalencyklopedin säger så här:

rättfärdighet, ursprungligen en rättslig term, biblisk översättning av termerna tzedeq, tzedaqa (hebr.) och dikaiosynē (grek.), 'det rätta förhållandet mellan Gud och människor och mellan människorna inbördes'.

 

Att vara rättfärdig innebär alltså att ha ett rätt förhållande till Gud och till människor.

Bibeln talar om att vår relation till Gud har blivit rättfärdiggjord genom Jesu död och uppståndelse. Men hur fungerar det med relationer till andra människor då?

Även här handlar det om att hålla sig till sanning. Att leva ett liv som är äkta inte bara i det vi säger utan även i det vi gör. Man måste leva efter det man predikar för att kunna ha en rättfärdig relation till sin omvärld.

Det är en tuff utmaning att klara av detta men jag tror definitivt att det är något att verkligen kämpa för. Om vi lyckas med att vara rättfärdiga så blir det som ett ogenomträngligt pansar tunt våra liv. Då finns det ingenting vi kan bli beskyllda för. Det finns ingenting som någon kan anklaga oss för om vi lever helt och fullt rättfärdigt.

Gud vet att det är omöjligt för oss att leva helt rättfärdigt precis varje sekund som vi lever, och det är just därför han skickade Jesus för att betala den skulden för oss. Det som är absolut viktigast är att vara rättfärdig inför Gud och det är vi genom Jesu blod. Satan kan anklaga oss precis hur mycket som helst och människor kan peka på våra fel och brister men det finns ändå ingenting i hela världen som kan göra oss orättfärdiga i Guds ögon så länge vi lägger våra liv i Jesu händer.

 

---

Villighetens skor att gå ut med evangeliet

Den absolut bästa gåva en människa kan frå är Jesus. Det absolut bästa vi kan berätta om är Jesus. Det absolut bästa vi kan göra är att visa på Jesus.

Apostlagärningarna 4:18-20 säger såhär:

”De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

 

Här har Petrus och Johannes ställts inför det judiska rådet och är anklagade för att de har predikat om Jesus och berättat om frälsningen genom honom. De säger strängt till dem att de absolut inte får fortsätta predika. Men då svarar de helt enkelt att de helt enkelt inte kan hålla tyst. De måste berätta om Jesus eftersom det är det viktigaste som finns. Är det för att de känner sig ofrivilligt tvingade till detta? Nej! De gör det för att de vill! De är villiga att berätta för folk om Jesus och vad de har varit med om.

Evangelium betyder ”goda nyheter” och vår uppgift är att berätta om dess goda nyheter.

 

---

Trons sköld

Markus evangelium 9:21-24 säger så här:

”Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så här med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”

Här berättas det om en man som är besatt. Mannens far ber Jesus hjälpa mannen om han kan. Svaret han får är att ”Allt är möjligt för den som tror.”

Satan försöker ständigt få oss att tro att det vi tror på helt enkelt inte är möjligt. Han försöker att få oss att tro att Guds makt inte är riktigt så stor som den är och att det egentligen inte är någon idé att be eftersom det ändå inte fungerar.

Enligt det vi just läste är detta ren lögn. Här säger Jesus själv att ALLT är möjligt för den som tror.

Att tro på Gud handlar om att förlita sig på att Han är större än oss och att Han har makten att göra mycket mer än vad vi klarar av. Att tro på Gud handlar om att lita på Hans allsmäktiga kraft.

Om vi står fasta i vår tro och envist bestämmer oss för att, oavsett vad, lita på att Gud är större så finns det inte mycket satan kan göra emot oss. Håller vi vår tro som en sköld framför oss biter inte hans angrepp och vi kan fortsätta att gå framåt och vinna mark för Guds rike.

 

---

Frälsningens hjälm

Ett av satans fulaste knep är att manipulera vårt tankeliv. Han för allt för att försöka få oss att tänka saker som: ”Du duger inte”, ”Gud tycker bara du är jobbig” och ”Inte är väl du Guds barn som du håller på!”

Dessa påståenden är rakt igenom LÖGN. Har vi tagit emot Jesus som vår Herre så är vi frälsta. Bibeln har flera texter om detta. Bland andra:

Johannesevangeliet 1:12

”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Rommarbrevet 10:9

”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.”

Efesierbrevet 2:8-9

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.”

Här har vi tre supertydliga exempel på att vi är frälsta genom Jesus oavsett hur pissiga vi känner oss och hur stora tabbar vi än gör. Det enda vi behöver göra är att med vår mun bekänna Jesus som herre och med vårt hjärta tro att Gud har uppväckt honom från de döda. Om vi gör det får vi frälsningen och rätten att vara Guds barn som en gåva som inte beror på gärningar utan endast av nåd.

Med den vissheten som en hjälm kan inte satan tränga in med sina missledande tankar i vårat huvud. Om du någonsin känner tvivel på att du är Guds barn så är det bara att slå upp din bibel och läsa. Kan du bekänna Jesus som herre och tro att han har uppstått från de döda är du frälst. Punkt slut!

 

---

Andens svärd: Guds ord

Gud har inte bara gett oss försvarsutrustning utan även ett vapen att slå tillbaka mot satan med. Vi har fått ett vapen som överglänser alla andra vapen med flera ljusår.

Vapnet själv säger detta om sig självt:

Hebreerbrevet 4:12-13

”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.”

 

Guds ord är det starkaste vapen vi kan använda i kampen mot mörkrets andemakter. Det lämnar satan försvarslös.

I början av Matteusevangeliet står det om hur Jesus frestas av satan i öknen och då använder sig satan av Guds ord för att försöka lura Jesus. Men Jesus kan skriften och använder också han Ordet för att tillrättavisa satan och slå ner hans angrepp. Och då finns det ingenting satan kan göra.

När djävulen försöker anklaga dig och angripa dig kan du förlita dig på Guds ord och du ska se att du vinner striden.

Guds ord är absolut sanning och det finns ingenting som tränger igenom absolut sanning.

 

---

Vad gör vi av detta?

Andra Timoteusbrevet 1:9

”Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.”

Matteusevangeliet 28:18-20

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

 

Vi har fått en kallelse att gå ut och berätta evangeliet för jordens alla människor.

Jesus uppmanar oss att lära människor hur man följer Jesus och som redskap har han gett oss Guds rustning så att vi klarar av det, för det blir en kamp när vi tar steg framåt i Jesu namn.

Men mörkrets andemakter kan inte tränga igenom Guds rustning och de faller pladask för Andens svärd.

Det vi måste komma ihåg är slutet på texten! Att vi ständigt skall gå under åkallan och bön.

Innebär detta att vi ska sitta på knä hela livet? Självklart inte!

Det står att vi ska be i vår ande varje stund. Det handlar om att finnas i Guds närhet och vara beredd på att möta motstånd när det kommer. Det står även till sist att vi aldrig ska tröttna i vår bön för alla de heliga.

Vilka är de heliga? Jo, det är VI. I Andra timoteusbrevet står det att vi är frälsta och kallade med en HELIG kallelse. Och om vi har en helig kallelse måste väl även vi vara heliga?

Så be för varandra. Be ofta, tröttna aldrig!

 

Låter vi BÖNEN vara vår strategi, GUDS RUSTNING vara vårt försvar och GUDS ORD vara vårt vapen är segern mot ondskans andemakter säkrad.

 

 

Jag tänkte att jag skulle ta och försöka förklara varför jag tror på Jesus.

Hej!

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev något sist och eftersom jag verkligen inte har något annat vettigt alls för mig nu så tänkte jag att då är det väl lika bäst att skriva ett litet inlägg!

 

Som jag skrev sist har jag för ungefär en månad sedan nu börjat på Lärjungaskolan på Götabro. Det känns asbra och klassen är verkligen SUPER!

Vi får lära oss massor och får verkligen en bra chans att jobba med oss själva och bli starkare och säkrare som personer vilket ofta är en läskig process men ruskigt bra!

 

Jag tänkte skriva lite om en grej jag hörde på en predikan för jätte länge sen men som verkligen fastnade och jag tycker det är så klockrent!

Det är detta:

En brinnande kristen som följer Jesus bör vara som en brandman!

 

Om detta låter helt galet för dig så är jag inte förvånad. Men här kommer förklaringen till detta spännande påstående!

 

Jag tror att många har fått en bild av oss kristna som någon sorts super heliga människor som går omkring och är ”uppe i det blå” 24/7 och helt enkelt inte fungerar som ”vanliga människor”.

 

Hur många gånger har man inte fått höra frågan: ”Ja men hur kristen är du?”

När man svarar ”Hur menar du?” får man ofta då även höra saker som: ”Ja men är du sådär jätte religiös typ?”

Här skulle jag än en gång vilja fråga ”Hur menar du?”

 

Jag är nog vad många skulle kalla för ”jätte kristen”. Jag går till kyrkan så ofta jag har möjlighet och gör verkligen mitt bästa för att försöka följa Jesus och bli mer lik Honom. Jag ber, jag svär inte, jag varken röker eller dricker och så vidare...

 

Vill man följa Jesus så får det vissa följder. Då kan man inte längre leva precis hur som helst. Då måste man helt plötsligt tänka på vad man säger, vad man gör och vad man fyller sitt liv med. Det är en kamp och en resa som tar lång tid och jag har fortfarande LÅÅÅÅNGT kvar innan jag är ens i närheten av Jesus. Men jag strävar ständigt för att nå lite närmre.

 

Det jag vill försöka berätta för dig idag är att mitt i dett sökande och karaktärs byggande är vi kristna, precis som alla andra, helt vanliga människor.

Vi gör fel, vi säger och gör dumma saker, vi faller, vi sårar människor, vi gråter, vi blir sjuka osv...

 

Jag tror det finns en bild av kristna som människor som ständigt går runt och ”är andliga”. Inte minst bland de kristna själva. Jag kan många gånger känna som en press att man måste försöka vara lika andlig som sina kristna vänner. De som ber varje dag, kan Bibeln utantill, aldrig missar en gudstjänst och skänker massor med pengar till barnen i Afrika.

 

Men det är inte alls det det handlar om!

Att vara en Jesu efterföljare handlar inte om gärningar.

Det står till och med i bibeln att det är av NÅD vi är frälsta och inte för våra gärningars skull. Det är så för att ingen ska kunna berömma sig. Det är endast Gud som är värd den äran.

Att vara en Jesu efterföljare handlar inte om att gå runt och tänka att man är någon sorts helgon som är alldeles uppfylld av Anden vart han än går.

Man får känna sig tom och hjälplös också! Gud är med dig oavsett hur det känns!

 

Nu till varför man ska vara som en brandman!

 

Jag vet inte om hur mycket koll du har på brandmän.

Kort och gott finns det två olika sorters brandmän. Heltidsbrandmän och deltidsbrandmän.

Vi struntar i heltidarna nu och fokuserar på deltidarne.

De har alltid en liten dosa med sig som kallas för ”sökare”. Den gör för det mesta ingenting. Den bara sitter där och väntar på att få fylla sin uppgift.

Sökarens enda uppgift är att berätta för brandmannen när det är larm. När detta sker så vet brandmannen precis vad som gäller. Han blir fokuserad, skärpt och tvekar inte en sekund.

När en brandman har fått larm kan han gå rakt in i ett brinnande hus för att utföra sin uppgift, att rädda liv. När en brandman har fått larm släpper han allt han håller på med och skrider till handling.

 

Som kristna och Jesu lärjungar har vi också fått en ”sökare”, fast av lite annat slag.

Bibeln kallar den för ”hjälpare”.

Det jag pratar om är den Helige Ande.

 

Vi behöver inte gå omkring och vara super andliga hela tiden.

Vi behöver inte hålla upp bibeln framför ögonen ständigt och jämt.

Vi måste inte gå med knäppta händer och nedböjt huvud bara för att hinna med att be så mycket som möjligt.

 

Att vara en brinnande kristen handlar om att vara beredd på att ”sökaren” ska börja pipa.

När Gud kallar, det är då det är dags att vara andlig.

Det är då det är dags att börja be, det är då det är dags att plocka fram bibeln och dra på dig Guds rustning.

 

Hej allihopa!

Tror du på Gud?

 

Om någon skulle ställa mig den frågan skulle jag troligen direkt säga ”Ja!” utan att tveka en sekund. Men är det verkligen så enkelt? Det var en tanke som slog mig när jag jobbade en dag. Tror jag verkligen på Gud? Tror jag på det som står i bibeln? Tror jag att det finns någon som kan höra mig när jag ber och som håller hela världen i sin hand. Tror jag på en himmel och ett helvete och ett liv efter döden? Tror jag verkligen på Gud?

I bibeln står det att vi kan säga till berg att flytta sig om vi har tro som ett senapskorn och att vi kan göra större under än de Jesus gjorde om vi ber till Fadern i Hans namn. Det står att om vi ber så skall vi få, om vi söker så skall vi finna och om vi bultar så skall dörren öppnas. Det står också att allt det vi ber om vill han ge oss. Tror jag verkligen på det här?

I bibeln står också att Gud har skapat hela jorden på bara 6 dagar. Att han vet allt, kan allt och är överallt samtidigt och för evigt. Kan jag verkligen tro på det här?

Håller man ögon och öron öppna åt rätt håll hör man ofta berättelser om hur tusentals människor hänger sina liv åt Jesus och gör helt fantastiska saker. Att blinda får sin syn tillbaka och att lama människor står upp. Detta är saker som händer IDAG.

Men tror jag verkligen på allt det här?

 

Mitt svar är fortfarande ett bestämt ”JA!”. Jag fattade för ett gäng år sedan ett beslut att tro på Jesus och det beslutet står jag fast vid. Jag har sett hur det har påverkat mitt liv och min omgivning och jag har sett Jesus verka genom tecken och mindre under.

Men tror jag verkligen på Gud? Jag tror säkerligen på att Gud FINNS, men tror jag på den Gud ÄR och det Gud KAN GÖRA?

Den frågan är inte riktigt lika soklar! Jag vill så klart tro på det, det är ju trots allt det min tro handlar om. Men gör jag verkligen det?

Jag måste nog tyvärr säga att jag nog inte tror på Gud riktigt så mycket som jag skulle kunna göra. Jag tvivlar allt för ofta på att Gud har koll på läget och litar på min egen intelligens istället, när det i själva verket troligen är så att Gud har betydligt mer koll än vad jag någonsin kan drömma om. Det är inte lätt att ta till sig och förstå alla under Gud gör och hur ofantligt stor Gud är, men som tur är behöver vi inte det.

I andra mosebok står det om hur Mose ledde judarna ut ur egypten mot det förlovade landet. Men för att komma dit måste de ta sig genom röda havet. Du känner troligen till berättelsen men det som hände var i alla fall ungefär så att Gud bad Mose lyfta sin stav över havet och då delade sig havet så de kunde gå igenom det.

Är Mose någon sorts mega man bara för det? Är han någon superhjälte? Gjorde han någon extra speciell gärning?

NEJ!

Det enda han gjorde var att lyfta sin stav över vattnet och sen stod Gud för det balla!

Jag tror att vi skulle behöva följa Mose exempel. Det är dags att börja lyfta staven och sluta skopa undan vatten med våran lilla hink. Varje människa vid sina sinnens fulla bruk vet att det omöjligen går att skopa undan röda havet med hjälp av en fjuttig liten hink.

Men går vi på Guds befallning och lyfter vår stav tar Gud fram sin feta mega hink från himlen och DÅ händer det grejer!

 

Det jag vill säga är att det är så lätt att bara tänka på vad man själv kan göra och då glömma vad Gud kan göra.

Det är dags att börja TRO på Gud!

 

Tjenare!

Nu var det ett litet tag sen jag skrev ser det ut som. Men så kan det gå ibland!

Jag antar att ingen har missat att våren är här och att det är fejting najz så det behöver vi ju inte gå in på i detalj...

Nåt som däremot är lite roligare att berätta är att jag har sökt till Lärjungaskolan på Götabros bibelskola!
Förhoppningsvis blir jag antagen och då väntar ett år med massor av Gud och andra härligheter!

Det är ju bra om man har nåt vettigt att säga nu när man väl skriver... so here it comes!!!

Har du någon gång känt den där känslan av att Gud inte riktigt lyssnar eller helt enkelt inte "vill umgås med dig" just nu?
Det har i vilket fall som helst hänt mig massor med gånger!

Och det är ofta riktigt jobbigt och kan tära mycket på humöret och själförtroendet.
MEN jag har lärt mig en grej som är så fantastisk! Jag insåg en grej skulle man kunna säga...

Ofta när man känner sig otillräcklig så är det när man ser på sig själv och tänker: Vem är jag egentligen? Vad har jag att erbjuda? Inte är väl jag bättre än nån annan?

Och då blir man ofta besviken för, let's face it, vi är inte superhjältar dygnet runt! I alla fall inte jag...
Man gör ofta fel och tabbar som kanske inte alltid är jätte bra. Men vem gör inte det?


Jag tror att vi ofta glömmer det viktigaste när det handlar om att stå i tjänst för Gud.
Det handlar faktiskt egentligen inte alls om vad du eller jag kan göra, utan om vad Gud kan göra.

Ett tydligt exempel på detta är när Mose ska leda judarna genom röda havet i andra Moseboken.
Gud säger åt honom att lyfta sin stav över vattnet och BAAAAAAAAAM så delar hela havet på sig!

Tror du att Mose hade en aning om vad som skulle ske när Gud bad honom göra något så simpelt som att lyfta sin stav? Jag tror inte det...
Och jag tror knappast att Mose tänkte tanken att "YEAH! Jag står i Guds tjänst idag så nu ska jag gå å vifta med min stav så ska ni få se på grejer!!!"

Vi tror allt för ofta att de krävs hjälteprestationer av oss för att Gud ska kunna göra storverk. Så är det verkligen inte alls! Det är Gud som står för det. Vi ska bara stå redo att lyssna till det Han säger.

Jag fick vara med om detta för ungefär en och en halv vecka sedan.
Då var jag och min käre vän Magnus på väg in till Uppsala för att köpa oss varsin hamburgare på Max.
Vi båda kände det som jag nämnt ovan... Vi ville göra något för Gud men kände att vi inte räckte till. Så det var väl delvis det vårat samtal handlade om.


Sen åt vi vår mat och började rulla hem igen. Och när vi var nästan framme så såg vi två liftare så vi stannade. Det visade sig att de bodde ytterligare 5 mil i det håll vi var på väg. Men vi plockade upp dem och körde hem dem! Och på vägen fick vi chansen att berätta vilka vi var, vad vi tror på och vem Jesus är.

På vägen hem insåg jag vad som just hänt. Gud hade använt oss utan att vi knappt anade det.
Inte på vårat sätt utan på HANS sätt.

Nu var ju detta inte direkt lika enastående som att dela på röda havet.
Men det var tillräckligt tydligt för att övertyga mig om att Gud kan långt mycket mer än vad vi tror!


Det får räcka för nu tror jag!

Hare kalasmegabra!

Musiken kanske inte är det ballaste som har gjorts på denna jord. Men YEAH för texten asså! AWESOME!!!

Måste bara dela med mig av denna SJUKT bra låt!!!

Idag jobbade jag på dagis igen. Och där visade en av "mina kolleger" ett fotografi av en snöflinga.
Och det slog mig hur fascinerande dessa smp prylar faktiskt är!

Det är rätt så ballt om man tänker lite på det... De små vita pluttarna som mest bara är jobbiga att få i ansiktet när man är ute och går en kall vinter dag. Tänk att de kan vara så otroligt vackra!
Och till vilken nytta? De finns där, faller ner från himlen några minuter, landar, och smälter bort.

Varför ser snöflingor ut som de gör?
Om man ska tänka lite evolutionistiskt på saken...
Vad kan själva snöflingan ha för nytta av att se ut som den gör?

Visst... Formen gör att den faller ner till marken långsammare än en droppe. Men varför är det så himla viktigt?
Formen gör ju även att det kan bildas snö som gör att marken blir vit på vintern. Men varför är det så himla viktigt?

Och varför detta avancerade mönster och näst intill perfekta symmetri? Och ännu mer förunderligt, varför denna oändliga variation?

Man kan ju tänka sig att om alla skulle se likadana ut kanske det skulle ha nån bra praktiskt funktion att de kunde binda samman bättre och bilda snö eller något sånt. Men nu är ju inte verkligheten på det sättet.
Det sägs ju att det inte går att hitta två snöflingor som ser likadana ut.

Varför är det så?
Jag börjar fundera lite på hur det skulle kunna ha utvecklats från en liten pluttig molekyl till att bli snöflingor.
Men hela tanken känns så fånig!
Varför i hela fridens namn skulle de utvecklas till att bli jutst så?

Varje liten flinga är i sig ett avancerat system av mönster och former.
Jag vet inte hur många snöflinor det faller varje vinter över hela jorden men det lär ju minst vara ett par miljarder (troligen ÄNNU mer!).
Varför då denna onödigt invecklade design?



Som ni säkert vet tror jag på en allsmäktig och god Gud.
En Gud som har skapat denna värld men som också är delaktig och interaktiv i den.

Jag tror att en ganska vanlig världsbild, även hos kristna, är att Gud en gång skapade världen med alla dess naturlagar och tjaffs och sedan lät den fungera av sig själv.
Ungefär som en urmakare som tillverkar en klocka.
Han bygger klockan och ser till så den fungerar. Sen låter han kuggarna snurra som de ska tills de stannar.

Sen kan man utveckla denna världsbild ett steg.
Att Gud kan "kliva in i världen" och bryta mot naturlagarna och modifiera hur världen fungerar.
Ungefär som att urmakaren skulle skruva sönder klockan och sätta in en till visare som visar hur fort tiden går i hundår eller något sånt.

Men jag tror nog inte riktigt att någon av dessa beskrivningar ger en bra bild av den Gud jag har lärt känna.

Den Gud jag tror på fungerar mer som en kung.
Och med kung menar jag inte någon Carl XII eller något sånt...

Jag menar som typ Kung Arthur eller Asslan eller någon sån där ball kung som man har hört berättas om.

En Kung är såklart kung i sitt rike. Han stiftar lagar och bestämmer vad som är rätt eller fel. Så på ett sätt är han nästan som urmakaren som bestämmer spelets regler.
Men den stora skillnaden är att Kungen även är en del av själva riket.
Han är en medlem och är aktiv i riket. Han deltar i det som händer och är en del av befolkningen.

Som jag sa kan kungen stifta lagar och säga åt sina undersåtar vad de ska göra och vad de inte ska göra. Men hans folk kan ju faktiskt välja att inte lyssna på det och gå sin egen väg. Dock brukar det sällan sluta jätte bra.

Vi utgår från att kungen vi talar om nu är en god kung som vet vad som är rätt och fel (som typ asslan eller kung arthur eller nån sån...).
Kungen har ju troligen en anledning till varför han stiftar sina lagar och varför han säger åt folket att göra någonting.
Det är för att han vet att det är det bästa.

På precis samma sätt fungerar Gud. Gud har satt upp vissa regler om vad som gäller. Dessa har han satt upp för att han vet att det är det enda sättet som fungerar.

Reglerna är faktiskt rätt så simpla och kan sammanfattas med detta bibelord:
"Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
(Johannesevangeliet 14:6)


Svårare än så är det inte. Det är Jesus som gäller helt enkelt!
Det finns en ganska så bra beskrivning av vad det handlar om att ta emot Jesus HÄR!


Och vad har nu allt detta gud-snack med snöflingor att göra?

JO!
Jag tror helt klart att snöflingor är Guds verk.
Det är ett av Guds sätt att visa oss hur fantastisk och otroligt genomtänkt hela skapelsen är.

Allt från planeternas rörelser till de pyttesmå snöflingorna är planerat in i minsta detalj!

And so are you!

Tjenare!

När vi var iväg på lägret till Österrike hände det sig så att vi hade en dag då vi inte hade nåt alls att göra.
Så jag och 3 andra grabbar bestämde oss för att göra en kul liten action film!

Men vi hade ju ingen som helst rekvisita... Hur gör man då?

Jo!

Man gör som såhär:

Vecka 8 (även känt som SPORTLOVET) spenderades i de Österrikiska Alperna och det hela kan sammanfattas med detta: VILKEN GUD VI HAR!!!

Bara synen av de mäktiga bergen tog orden ur munnen och fyllde mig med förundran!


Jag är ingen mega bra skidåkare så det blev faktiskt inget sånt för min del.
Prövade dock på ett åk på en snowboard uppe på glaciären. Det var HELT FANTASTISKT måste jag säga!

Tänk om man kunde få vara på läger hela tiden? Vore inte det underbart?
Gemenskapen var helt otroligt skit mega bra, maten var jätte god, omgivningarna var helt otroliga och GUD var verkligen där!



Det var mega bra från början till slut och jag skulle inte tveka en sekund på att göra om det nu på stubinen om någon frågade!



Jag har lärt känna många nya härliga människor vilket ju såklart är en bonus! Hoppas vi ses snart igen!

Detta blev inget mega djupt inlägg... Men jag kände att jag ville dela med mig av den UNDERBARA veckan jag haft!!!

Här kan du ladda ner filmen vi gjorde om lägret!

Du skrev följande till mig:

"Gud älskar ALLA och han fördömer INGEN.

Det spelar ingen roll vem du är, var du kommer ifrån, vad du har gjort eller var du är på väg."

En homosexuell man? En rebellisk pojke? En otrogen kvinna? En man som utför arbete på sabbaten? En polyteistisk människa?

Älskar gud dem lika mycket? För enligt Bibeln så ska dessa människor straffas med diverse grymma medel, avrättning, piskning, etc. Låter inte direkt som kärlek, mer som nyckerna av en karaktär påhittad av människor med en skev världsbild.

"Jag är övertygad om att Gud har en plan med precis varje människa. Precis var och en av oss har en viktig roll att fylla!"

Jag är övertygad om att du har problem med att vara ödmjuk och att acceptera att livet inte har något mening, och att du inte är skapad av någon med en speciell plan för din existens.

Religion är ett verktyg för att kontrollera människor som inte förstår bättre, och kommer alltid innebär att godhjärtade människor gör onda saker.

---

Jag svarar följande till dig:

Gud älskar ALLA.

Även homosexuellla, rebeller, otrogna kvinnor, sabbats arbetare och polyteiska människor. Jag vet inte hur mycket bibel du har läst men det verkar som att du har missat en rätt så viktig del som heter Nya Testamentet.

Jag är väl medveten om att det står i en massa gamla judiska lagar att alla dessa mäniskor ska straffas och dödas och allt vad det nu är...

Men det Jesus predikar är någon helt annat! Han säger att han inte har kommit för att upphäva lagen utan för att fullborda den!

 

Det Jesus menar här är att det som står i gamla testamentet på ett sätt fortfarande gäller och är relevant. Men det finns ett undantag!

Det jag tror Jesus menar med att han fullbordar lagen är att han liksom lägger till en ny "grund regel" som liksom styr över alla de andra reglerna. Det Jesus gjorde var att ta på sig alla våra synder och sedan, genom sin död, spika fast dem på korset så vi skulle slippa bära på dem något mer.

Mose lag gäller fortfarande. Om vi vill leva ett helt syndfritt liv måste vi följa den. Så enkelt är det.

Men vi vet nog allihop att det inte skulle fungera i vårt samhälle. Det är DÄRFÖR Jesus dog för oss! När vi står där en vacker dag ansikte mot ansikte med Gud så kommer åklagaren säga: "TITTA VAD HAN HAR GJORT!!! HAN HAR JU SYNDAT VARJE DAG!!! HAN SKA TILL HELVETET!!!".

Men då kliver Jesus in och säger att "Nej! Det ska han inte alls! Jag har redan betalat hans pris! Han går fri!"

När du säger att Gud på något sätt inte älskar oss så förstår jag inte riktigt hur du menar.

 

Och vad menar du med att jag har problem med att vara ödmjuk och det där? Visst... Jag är inte världens ödmjukaste människa och jag skryter säkert rätt ofta. Men vad har det med saken att göra? Tycker du att det är ödmjukt att se sig själv som meningslös?

Och jag hänger inte riktigt med när du säger att religion är ett sätt att kontrollera människor...

Visst... Religion har missbrukats på MÅNGA sätt väldigt många gånger. Men religion och framför allt tro handlar verkligen inte om det! Det finns ingen som tvingar mig att gå till kyrkan på söndagar eller att spendera mina lördag kvällar där istället för på krogen.

Mina föräldrar är inte kristna så det är ju inte direkt så att de drar upp mig klovkan 8 på söndag morgon för att gå till kyrkan.

Jag skulle kunna sitta och argumentera hur länge som helst. Men jag vet inte vad det skulle tjäna till riktigt.

Gud älskar dig och den kärleken kan inte jag visa dig. Det kan bara Gud!

 

Fattar du att Gud ÄLSKAR dig?

Fattar du HUR Gud älskar dig?

 

En vän skrev till mig att ”Gud älskar dig!”.

”Jag vet!” tänkte jag och fortsatte sedan med vad det nu var jag höll på med utan att tänka så mycket mer på det. Men sen började jag fundera på de där tre orden. Vad betyder de och vad innebär de för mig?

 

Att på riktigt älska någon är troligen det mäktigaste man kan göra. Om vi låter oss vara drivna av kärlek finns det inte mycket vi kan göra! Kärlek till en person kan förändra helt sjukt mycket på så många plan! Allt från en enda liten människa till en hel värld. Med kärlek finns det inga gränser. Det är bara att köra på full fart!

Jag skrev för ett tag sedan om olika sorters kärlek. Om du inte har läst det så rekomenderar jag dig att göra det och sedan läsa vidare.

 

Har du läst det så YEAH! Let’s GO!!!

 

Som jag skrev så kan vi människor göra helt otroliga saker om vi är drivna av kärlek! (eller helt fruktansvärda saker om vi är drivna av ”icke-kärlek”)

 

I Johannes evangeliet 3:16 står det att Gud älskar världen så grymt mycket att han offrade sin ende son för vår skull så att vi skulle slippa gå under och istället kunna leva i evighet med Honom.

 

Förtjänar vi denna kärlek?

Verkligen INTE!

 

Jag vet inte hur det är med dig men jag är fett taskig mot Gud rätt ofta.

Det är ofta jag struntar i det Han har sagt till mig, även fast jag vet att det jag gör är helt åt skogen fel! Jag ber Honom om en massa saker och sen om jag inte får det så blir jag sur och ifrågasätter Hans existens. Om han inte gör precis som jag säger så kallar jag honom för ond.

 

Vem av oss är det som är Gud egentligen?

Vi tar ett exempel:

 

Säg att jag ber Gud om massor med miljoner så jag kan köpa så mycket godis jag vill!

Antagligen kommer jag inte få massor med miljoner.

Är det för att Gud är ond?

ICKE!

Gud vet att om jag får massor med miljoner och köper en massa godis så kommer jag bli tjock och må dåligt.

 

Just det exemplet är kanske inte det bästa. Men poängen är denna:

Gud vet vad som är bra och vad som är dåligt för mig. Om jag ber honom om något som är dåligt för mig så vore han väl inte så kärleksfull om han gav det till mig? För inte ger man något dåligt till någon man älskar? Så bara för att jag inte får precis allt jag ber Gud om så betyder det inte att han inte finns eller är ond. Det betyder bara att Han älskar mig!

 

”Hur kan du vara så säker på att han finns då?!?” tänker du kanske nu?

 

Låt oss säga såhär... Jag har inga fina vetenskapliga termer eller utstuderade teorier som kan bevisa Guds existens för dig.

Det enda som kan bevisa Hans existens för dig är om du möter Honom.

Jag har mött Gud flera gånger och det är det som gör att jag kan säga att jag VET att han finns. Sen kan du komma med dina fina teorier och teser. De motbevisar mig inte ett dyft.

 

Men nu tillbaka till ämnet!

Gud älskar oss MER än vad någon människa någonsin kommer kunna älska oss!

 

En partner kan älska oss på ett sätt, en vän kan älska oss på ett sätt, ett syskon kan älska oss på ett sätt och så vidare...

Gud älskar oss på alla dessa sätt SAMTIDIGT pluss ÄNNU mera!

 

Som jag skrev innan så har vi inte gjort något alls för att förtjäna detta. Det är inte genom våra gärningar vi blir frälsta utan för att Han ÄLSKAR OSS!

 

Jag tycker det är helt fantastiskt att oavsett vilken skit jag hamnat i eller oavsett vad jag har gjort för dumheter så står Gud ändå alltid där med en öppen, varm famn och tar emot mig som om jag vore helt perfekt! Det enda jag behöver göra är att erkänna det jag har gjort. Främst inför Gud men också för mig själv!

 

Jag är övertygad om att Gud har en plan med precis varje människa. Precis var och en av oss har en viktig roll att fylla!

 

Men jag tror inte Guds plan fungerar som någon sorts karta eller så... Att så fort vi gått fel så är det kört och bara att vända om och bli ”ren igen” innan man kan komma någon vart.

 

Jag tror snarare det fungerar som en GPS.

När vi hamnat fel så räknar Gud ut bästa möjliga väg till målet från just där vi är just nu.

 

Gud älskar ALLA och han fördömer INGEN.

Det spelar ingen roll vem du är, var du kommer ifrån, vad du har gjort eller var du är på väg.

Gud vill ta emot dig och ge dig en stor fet kram ändå!

 

Han LÄNGTAR efter dig och vill ingenting annat än att hjälpa dig bli den fantastiska skapelse han har tänkt att du ska vara.

 

Think about it!