Har du någonsin känt frustration över ett beslut du behöver fatta men det är inte riktigt helt klart vilket alternativ som är ”det rätta”?

Vissa situationer är inte helt glasklara.

Det kan vara frågor som exempelvis handlar om vilket jobb man ska skaffa, vilken utbildning man ska studera, vem man ska gifta sig med osv...

 

Många gånger är det ganska lätt att se vad som är rätt och vad som är fel.

Vi vet exempelvis att det är fel att döda, rätt att hjälpa våra medmänniskor osv...

Som kristen har vi ett viktigt rättesnöre i de här frågorna: Bibeln!

Bibeln ger oss massor av riktlinjer på var vi bör vara på väg. Bibeln är väldigt bra på att beskriva målet, men det är inte allt för ofta som talar om vägen dit rent konkret.

 

Vi (åtminstone jag) har en tendens till att ofta be Gud att visa mig vägen dit han vill att jag ska gå. Jag vill att han ska ge mig lösningen på problemen jag står i, svaret på funderingarna jag grubblar över och tydliga direktiv på vad just jag ska göra just nu. Och för det mesta slutar det med att jag står kvar där, frustrerad över att Gud inte svarar på min bön. Det känns som att antingen är Gud trög så han inte fattar mitt problem riktigt eller så vill han helt enkelt inte lyssna.

Men Bibeln talar ju om någonting annat...

Bibeln talar om en Gud som för det första är allsmäktig, så då kan han inte vara oförmögen att hantera mina problem, och för det andra älskar han mig och vill ingenting annat än att lyssna på det jag har att säga.

Hur kommer det sig då att det så ofta känns som att Gud är någon helt annan stans och att jag pratar ut i tomma intet?

 

Jag såg här om dan en predikan av en pastor som heter Steven Furtick där han talade om just detta.

Han började med att läsa från Psaltaren 23 där det står:

 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.”

 

Jag vill att vi stannar vid den första meningen, ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.”

Om Gud vill att jag ska tänka på honom som en herde så måste det ju innebära att jag får se mig själv som ett får.

Och vad vet vi om får? JO! Att de inte är speciellt smarta!

De behöver sin herde för att kunna klara sig.

Det finns något väldigt lärorikt att finna här!

 

Ett får ber inte sin herde om en vägbeskrivning, ett får följer sin herde.

 

Det är kanske inte så jätte konstigt att Gud inte alltid ger oss det svar vi vill ha när vi ber.

Gud vill att vi ska lära känna HONOM eftersom det är HAN som är vår herde.

Gud vill att vi ska följa honom eftersom han kan vägen.

 

Man skulle kunna tänka här att det låter som att vi inte ska göra någonting alls då utan bara typ be och lyssna på lovsång ständigt utan att ta några egna initiativ. Men så är det inte riktigt.

Se det ungefär som att du är ute på en resa med ett gäng vänner.

Ni är kommer att åka i två bilar och du ska köra den ena.

Men du kan inte vägen dit ni ska så du får köra bakom den andra bilen som kan vägen.

Samtidigt som bilen framför dig är den som gör det stora arbetet med att navigera dit ni ska så är ju inte du helt passiv.

Du måste hålla koll på var den andra bilen är på väg så att du inte tappar bort den.

Om du skulle hamna för långt bakom och inte längre kunna se bilen framför är risken stor att du kör vilse eftersom du inte kan vägen.

Och om det skulle komma in en bil mellan er så ser du ju såklart till att köra om den bilen så att du har sikten fri till bilen du följer.

 

Jag tror att Gud vill att vi ska se honom på lite samma sätt. Vi ska inte stanna längs vägen och och fråga efter vägbeskrivningar, vi kommer ändå aldrig hitta fram eftersom vi inte känner vägen framför oss.

Nej Gud uppmanar oss att följa honom så att han kan visa oss vägen dit vi ska.

 

Ibland tror jag att Gud låter bli att ge oss de svar vi söker för att vi ska bli beroende av honom.

Tänk dig att du och Gud befinner dig i ett bäcksvart rum.

Vi låtsas att du är sjukt mörkrädd och det enda du vill är att ta dig ut ur rummet.

Du ber förtvivlat Gud att göra som han gjorde i begynnelsen och fixa fram lite ljus så du kan ta dig ut. Men Gud vet att om han gör det du vill så kommer du att springa så fort du bara kan ut ur rummet och lämna Gud kvar. Istället ber han dig att ta honom i handen och följa med honom till dörren.

Du vet inte säkert var ni är på väg utan kan bara lita på att Gud vet och att han kommer leda dig rätt.

 

En viktig grej som jag tror att vi missar många gånger är att vi ber Gud att visa oss vägen till nästa mål innan vi har funnit vägen till det första målet.

Exempelvis kan vi be Gud att leda oss till ”den rätte” som vi kan leva med resten av livet.

Och vi kan söka så mycket efter detta att vi kanske missar att Gud säger att ”Jag skulle gärna visa dig ”den rätta” men först skulle jag vilja göra dig till den rätta också så att du inte sabbar chansen när den kommer!”

 

I Matteusevangeliet 6:33 står det:

”Nej sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.”

 

Kan det vara så att allting löser sig om vi ser till att söka Gud först och främst?

Kan det vara så att vi kommer få svar på våra frågor om vi bara ser till att hålla oss nära Gud?

I samma kapitel står det om hur Gud förser liljorna och fåglarna med vad de behöver och om hur han då ska förse oss, som är hans mest älskade skapade, med det även vi behöver.

 

Jag tror att vi skulle behöva fokusera mindre på att Gud HAR svaret och istället börja söka Gud som ÄR svaret.

Det finns stunder längst vägen som kan bli läskiga och ibland kanske vi till och med tycker det känns som att vi är på väg rätt ut i ingenstans.

Men Gud vet var vi ska. Håller vi oss bara nära honom så kommer vi fram till slut.

Det har han lovat!