Hej!

 

Hör på skolan har vi en kurs som heter ”Etik” där vi får diskutera etiska frågor och försöka komma fram till ungefär var vi står. Idag har vi bland annat pratat om fängelser, sex före äktenskapet, veganism, utseendefixering och ”frikyrkoidéalet”.

Under lektionen så blev jag slagen av en tanke.

 

Det var någon som sa att ”det kan ju vara ett ganska stort steg för en på samhällets botten att komma till kyrkan.” Och det fick mig att tänka! Var har vi och våra församlingar idag vårat fokus?

Vilket steg är egentligen störst och svårast att ta? Är det svårare att ta ett steg UT till de utsatta än det är för dem att kliva ”in till oss”.

 

Jag vet inte alls hur det ser ut runt om i sverige idag och om du känner att ”Jo men jag tycker ändå att vi är rätt duktiga på att kliva ut till de behövande!” så riktar jag inte det här inlägget till dig.

Jag vet heller inte riktigt om jag har någon vettig poäng med detta men det var en tanke som slog mig så jag skriver lite så får vi se var vi hamnar.

 

För min egen del så vet jag ju att det kan ta emot med tanken att hjälpa en gammal alkoholist som kanske luktar lite illa och är lite smutsig och så... Man skulle ju faktiskt hellre hjälpa honom om ”han var lite anständig”. Och när jag tänker detta så känner jag bara mer och mer hur galet det egentligen är.

Precis som Jesus sa att det är de sjuka som behöver läkare och inte de friska så är det ju de utsatta som behöver hjälp och inte de som klarar sig bra.

Har vi kommit till en punkt där vi inte går ut till människor för att vi är rädda för att smutsa ner vår fina södagskostym?

 

Vi pratade om ”frikyrkoidéalet” idag och det blev mest en diskussion om kläder, longboard och beachvolleyboll vilket kanske har sina anledningar men är långt ifrån det som är relevant och viktigt egentligen. Jag tror att det kan finnas en annan typ av ”frikyrkoidéal” som inte handlar om vad vi gör på fritiden eller vad vi har för kläder på oss.

Det jag tänker på är den ”perfekta image” som vi glada frikyrkonissar ofta tycks ha. Man ska gärna vara så glad som möjligt, positiv i alla lägen och självklart ska man alltid vara en god medmänniska och aldrig någonsin tänka på sig själv! (Detta är en grov generalisering så om du inte tycker att du stämmer in på detta så behöver du inte ta åt dig.. Eller?)

 

Även om vi som enskilda människor kan känna att ”Men jag har ju massor av fel och brister! Jag är verkligen ingen perfekt människa!” så tror jag att vi ofta kan få den bilden utåt.

Om det kommer någon ny till kyrkan så vill man ju visa sig från sin bästa sida, och jag pratar ju inte oftast om mina ”andliga bekymmer” med de som inte är kristna i min närhet.

Detta skapar ju en bild av oss kristna som någon sorts ”supermänniskor” som alltid mår bra och aldrig faller. Bilden är falsk, det vet jag, men jag tror ändå att den finns.
Jag har pratat med en del vänner till mig som inte ofta går till kyrkan och de har sagt precis det.

Att vi kristna verkar vara så starka och må så bra hela tiden och att det gör att man känner sig lite ”ovärdig” med alla sina fel och brister och alla sina problem.

 

Så därför undrar jag, vilket steg är egentligen det största och svåraste?

 

Är det så att vi behöver bli bättre på att kliva ut ur vår trygga bubbla i kyrkan och bli bättre på att visa att vi är människor precis som alla andra?

 

Jag tror att vi skulle behöva hänga av oss den ”fina söndagskostymen” och ta på oss den här världens skitiga jeans och t-shirt och börja möta människor där de är för ,let’s face it, vi är verkligen inget förmer än någon annan och Gud älskar alla andra precis lika mycket som han älskar dig och mig. Även fast din tröja kanske är snyggare än min.

 

Jag vet att det talas ofta att man inte ska leva ”som världen” och att vi inte ska leva ”av den här världen”. Med ”världen” menas ju då de kulturer, normer och former som går emot det som Bibeln berättar har med Guds Rike att göra.

Vad de sakerna är tänker jag inte gå in på nu. Det blir kanske en annan gång.

 

Men det står ju även att ”Ty så älskade Gud VÄRLDEN att han utgav sin ende son, så att alla de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv.”

 

Om Gud älskade världen så mycket att han lät Jesus dö för den så borde väl vi åtminstone försöka älska den litegrann?

 

Så jag vill ställa en fråga.

Vilket steg är det största?

 

Att kliva IN i kyrkan eller att kliva UT i världen?