Hej!

 

Klockan är nu sent på söndag kväll och det börjar närma sig sovdags.

Jag sitter och lyssnar på lite skön, soft musik och funderar över veckan som har gått.

I tisdags förmiddag satte jag mig i en bil och åkte söderut mot Hjälmargården och Vinterchili 2013.

För er som inte vet vad det är så kan jag berätta att det är ett ungdomsläger för de som går i 7an till 9an.

 

Jag var redan innan avfärd riktigt taggad på en kul vecka och såg mycket fram emot det.

Min främsta uppgift under veckan var att spela trummor i lovsångsteamet, vilket i sig är sjukt roligt så bara det gav en anledning att ha stor förväntan på vad som skulle komma.

Men jag hade aldrig kunnat ana vad jag skulle få vara med om!

Tidigare ikväll var jag på ICA och jag hade en sån konstig känsla. Jag var helt tagen och gick där, alldeles förundrad över det som skett. Jag har sett Guds awesomeness in action och det var helt fantastiskt!

På Chili samlades ett stort antal ungdomar från "mellansverige" på hjälmargården för att delta i ett sportlovsläger.

Det var en vecka full med grymma lekar och tävlingar, härlig gemenskap, god mat men framför allt MASSOR AV GUD!

Att skriva om hela veckan skulle bli så fasligt långt så jag begränsar mig till att berätta om lägrets sista kväll.

 

Under hela dagen gick jag och bar på en känsla av förväntan och spänning. Det liksom kändes redan när jag steg upp på morgonen att detta skulle bli grymt.

När det var dags att samlas för att be inför kvällens andakt började det bubbla upp och känslan av att det snart var dags var ett tydligt faktum.

Efter avslutad bön för kvällen samlades vi allihop, ledare och tonåringar, för att påbörja kvällens andakt.

Mötesledaren hade en kort inledning och sedan tog vi i lovsångsteamet plats för att köra igång vårt första pass och vi hann knappt börja spela första låten (Nothing is impossible) förrän ett hav av tonårshänder som var sträckta uppåt mot Gud sträckte ut sig i lokalen. Vi fortsatte med två låtar till i upptempo och stämningen var riktigt härlig. Det märktes att det var sista kvällen, alla var på bra humör och laddade för party.

Det sista ackordet klingade ut på den tredje låten och kvällens första pass var avslutat.

 

Sara, med sin skadade hand lindad i bandage, klev upp på scenen för att dela några ord om hur man kan göra för att inte förlora sin tro när man kommit hem från lägret. Det var mycket inspirerande och talande och landade någon stans i att vi inte ska glömma bort att vi aldrig är ensama. Den Gud som vi får möta på dessa fantastiska läger är med oss och är precis lika verklig på måndag morgon när vi kommit hem. Och detta är verkligen helt fantastiskt!!

 

Så småningom var det dags för nästa pass och det var nu det verkligen började hända grejer!

Ska man använda ett snyggt "kristet uttryck" kan man beskriva det som att Guds härlighet föll över hela samlingen. Det blev en sån känsla i musiken.

Jag kan inte riktigt förklara helt men det bara flöt på och allt bara blev asbra!

 

Som trummis sitter man allt som oftast längst bak på scenen, och så även denna gång!

Jag hade tidigare under veckan inte brytt mig så mycket om att titta på de som stod ute i lokalen eftersom bassisten och gitarristen oftast stog ivägen och skymde sikten. Men nu lyckades jag få en liten skymt mellan dem och det jag såg tog tag i mig ordentligt.

 

Tonåringar som, precis som många tonåringar är, tidigare varit kaxiga och tuffa stod nu med lyfta händer och, sjungandes för full hals, bara lyste av kärlek. Alla, från den lilla blyga tjejen till den stora tuffa coola killen, stod och tillbad Herren.

Efter ett par låtar kom en av dessa killar upp på scenen och berättade om hur han hade blivit hel från smärta i en tå och i sin rygg och efter det bara fortsatte de att komma.

13-15 åringar klev en efter en upp och berättade om vad de fått varit med om, en ställde sig upp och talade ett kunskapens ord om att vi inte ska döma oss själva och många vittnade om att de blivit fria från smärta och sjukdomar.

 

Man får tro precis vad man vill om människor som berättar sånt här, och jag tror helt klart att det finns de fall där folk bluffar för att få uppmärksamhet, tjäna pengar eller andra anledningar...

Men något som också är otroligt sant är att det inte går att fejka Guds närvaro. Och detta var sannerligen inte fejk!

Kvällen fortsatte och härligheten bara fortsatte.

 

Mot slutet av samlingen ställde sig Sara på scenen igen.

Hon sa att hon ville berätta något som hänt och så tog hon av sig sitt bandage.

Hennes hand var helt hel och fri från skada!

Vi hade bett för den varje dag och nu var den hel, bara så där!

Du får tro precis vad du vill, men jag är rätt säker på att sånt inte kan hända av sig självt bara så där på en gång.

 

 

 

 

 

Att ha kunskap om Guds hemligheter, att kunna det som står i bibeln, att ha smarta teorier och att vara duktig på teologi är verkligen bra på sitt sätt och det är något jag strävar efter!

Men ingenting går upp mot att få se Gud verka på riktigt!

 

Jag har, sedan den dag jag först började lära känna Jesus, aldrig tvivlat på Hans existens.

Men nu är det på en helt ny nivå!

 

Jag tror på en Gud som helar den sjuke och sätter den fångne fri. Jag har sett det med egna ögon!